Idag var Lillan och jag iväg till vårdcentralen för att få vaccination mot oinksjukan. Jag hade nog läst fel på hemsidan eller något för det var massor av folk där när jag kom dit. Klockan 13 skulle vaccinationerna börja och jag gick runt 12.30 hemifrån. Fick två anti-baconlappar och hittade efter lite letande ett slät yta samt en stol att sitta på. Många vuxna var det där och jag såg nog bara 2-3 småttingar ( 6 månader och uppåt). Lillan var glad, satt i vagnen och lekte med leksakerna jag hade tagit med.

Uppskattar vår väntetid till runt timman och det roliga började när det var vår tur. Vaccinationerna skulle göras en trappa ner, hiss finns men den var minimal. Barnvagnen fick plats på bredden men styret fick jag fälla framåt/över vagnen. Idiotier att göra hissarna så små!! Ännu mer idioti att förlägga vaccinationerna på ett nedre plan utan ingång (mig veterligt) från utsidan.

Det gjorde ont att bli vaccinerad för oss båda. Jag hoppas innerligt att det inte blir för jobbiga biverkningar. Min arm har gjort lite ont av och till medans Lillan (hittills) är utan biverkningar.

Comhem-hålen läker fint men nu är det mycket färggrant. Hela naveln är öm och missfärgad plus att jag har lite blåmärken vid högra "sidohålen".

Nattetid får jag försöka lägga täcke emellan mig och Lillan för hon har en tendens att sparka mig på magen i sömnen. Nu är hon ju precis i rätt längd för att nå också!

Vi hann med ett besök på babycaféet efter vårdcentralen. Först trodde jag att cafét var stängt för det såg mörkt ut och inte en enda barnvagn stod utanför! Det visade sig vara öppet men istället för de normala 10-12 eller fler föräldrar+barn var det bara fyra med mig och Lillan. Vi diskuterade orsaken och det var gissningar på både väder (regnar ju fan varenda dag!! ) och influensarädsla.

Lillan var framåt med krypövningar och delade hyfsat snällt med sig bland leksakerna. Alvin var mycket nyfiken så där satt de ansikte mot ansikte ett tag och spanade på varandra. Gulligt! Det skiljer bara två dagar mellan barnen...

Älsklingen var ute i skogen med Gurkan. Full fräs i ljung och vattendrag. Den hunden är helt sanslöst snabb när hon så vill!

Natti folket! 

Idag fyller Felicias kompis Maya ett år och vi var bjudna på kalas. Mamma Helena hade fixat jättefin rosa tårta med jungfrubröst och silverkulor. God och saftig var den också! Födelsedagsbarnet och Lillan delade på ett par maraccas där de försökte få in samma takt. Det var svårare än väntat men kul nog. Lillan norpade nämligen Mayas instrument också. Det gjorde Maya lite purken så hon rumpade (sittkryper) iväg med putt min. Säga vad man vill om Mayabus men gulligare surmin på ett barn får man leta efter!

Ordningen återställdes senare för då fick Maya tillbaka sakerna.

Jag hoppas att Mayas första (andra ) födelsedag var lyckad! Lillan och jag hade det väldigt trevligt i alla fall och det var skönt att få komma ut på lite firande. Jag är fortfarande lite ur gängorna efter operationen så det blir ganska lugna dagar än så länge och då passar det finfint med kalas som höjdpunkt.

Lillan med sin Lilla My-tofs!

Tack Victor, för att du körde hem skötväskan åt mig! Jag funderar allvarligt på att byta ut skötväskan till något färgglatt. Svart "försvinner" ju så jag glömmer lätt väskskrället så fort jag hakar av den från vagnen!

Kanske en cerise eller kornblå brioväska? Eller en Skip Hop-nånting? Det återstår att se...

Nu har vi skaffat tandborstar åt Lillan. Det blev dyra borstar för 70 spänn på Barnens hus men första tandborstarna är väl speciella?

Hon tyckte inte om borsten så jag duttade/skrapade lite tandkräm på och då var det mycket mer intressant. Hon slickade sig om munnen och körde in tandborsten igen för att testa. De är försedda med gummering så hon kan tugga/bita ifall det kliar i gommarna eller tänderna.

Efter några provgnagningar var det mer spännande med "kan-själv". Som tur är följde det med en ring som man sätter på skaftet. Då undviker man att tandborsten kommer för långt in i munnen. Får se hur länge grunkan får sitta kvar för den var aningens i vägen...

Jaha, och den här ska???

Hmmm, det smakar lite hmmm... tandkräm säger du?

... Tadaa! Kan själv!

Mina ComHemhål läker sakta men säkert och jag har bytt förband på dem allihop nu då det kliat som bövelen själv under. Ingen feber och annat otäckt så *peppar peppar* verkar det läka snällt.

Lillan har kommit på en ny lek. "Köra över andras kroppsdelar med gåstol". Det är framförallt tår, tassar och svansar som ligger illa till. Hon utforskar världen betydligt mer målinriktat än tidigare så det är alltid med ett öga på bebis när hon är i farten. I början kom hon knappt framåt men nu svischar det bara till så är hon i köket eller i hallen. Nu får vi ställa något för dörröppningarna när det ska begränsa utrymmet lite. Hon är nöjd ändå. Att klappa i händerna mot henne är väldigt populärt, då sätter hon fart mot en och ska klappa/ta hand mot hand. Alltid skrattande!

Dagens trofé!

Natti folket!

Nu har jag varit hemma i lite över ett dygn. Själva operationsdagen var en pärs så sitt sätt. Mådde tjyvens av narkosen, spydde som en gris efteråt. Grönt och vackert var det. Skogsgrönt!

De var trevliga på sjukhuset och tog väl hand om mig allihop. Något som irriterade mig var att jag påpekade minst en gång för ALLA inkl läkaren att jag ammar. Jag kunde börja läcka eftersom Lillan åt vanlig mat på morgonen och sen hanns det inte med. Ändå skrevs det inte upp i min journal ALLS? Efteråt på uppvaket frågade jag om när jag kunde börja amma igen då de proppat i mig "vad för medicin". Efter lite surrande kom de fram till kl 12 (dvs tisdag).

Nu har jag ett uppgraderat ComHemhål i magen. Fyra stycken som ärligt talat inte är speciellt sköna. Det stränar, drar och värker men som tur är har jag fått smärtstillande som jag kan ta.

Det besvärligaste är att inte kunna ta hand om Lillan. Jag kan och får inte lyfta än på flera dagar så just nu försöker jag mest att läka så fort det går med "fyra hål i väggen".

Gurkan har varit ganska låg och förstått att något har ju hänt mig. Ändå är hon underbart försiktig och gó. Ska sitta nära när jag ligger i soffan för att bli klappad på huvudet eller bringan. Underbara Gurkan!

Fröken Pip hade inte de tentaklerna ute när hon gjorde sitt vanliga fyrfota hopp rakt på min mage från soffryggen. Jävlar anåda vad ont det gjorde. Nu har hon nog förstått att magen är förbjudet område, mitt skrik fick henne att studsa iväg fort!

Älsklingen servar mig med mat, dryck och allt annat som kan behövas. Han är guld värd min man!

Känner på mig att jag kommer nog läsa ut några böcker de här dagarna. Det och att sova lite hur som helst för trött är jag också. Framförallt är jag hungrig mest hela tiden. Löjligt, så länge fastade jag inte men att fixa mjölk åt Lillan kräver väl sitt tillskott, antar jag.

Natti folket!

För åtta månader sen åkte jag in till sjukhuset med havandeskapsförgiftning. Vi trodde att jag skulle få lite medicin och sen få åka hem. Tji fick vi allihop. Fick bo kvar på sjukhuset tills Lillan var född. Det var jobbiga veckor men resultatet var ju så värt väntan.

Nu har Lillan blivit en väldigt morgonpigg (som ni redan vet!) liten madam som vaknar klockan fem på morgonen pigg som en lärka. När hon fått lite gröt brukar det gå att sova några timmar till. Tills hon vaknar igen då, lika glad igen! Verkligen en liten solstråle vi har blivit välsignade med.

Idag var jag ute med Gurkan och tränade lite lydnad. I vårt fall brukar lydnaden sällan följa strikta mönster, det är bara kul och mest kontaktövningar. Hellre en glad hund som vill jobba med mig än skalla mig galen på centimetrar och millimetrar. Spår är ju vår grej.

Sen fick hon lite oplanerad social kontakt, några pojkar sparkade boll och dividerade om vilken ras Gurkan var. Bland annat nämndes schäfer (haha... en långnäsa??!) och en av killarna frågade under tiden som han närmade sig oss. Jag svarade "rottweiler" och att det inte var ok att hälsa idag pga att vi tränade. Killen stannade inte i tid och Gurkan hälsade på honom men sen kom hon tillbaka på min inkallning!

När jag kom in med hunden hade Lillan varit igång mest hela tiden. Pratat (dadaa osv), försökt sjunga, suttit vid pappas dator och dessutom tränat i tufftufftåg. Under tiden som hon satt i gåstolen hade hon tagit med sig babysittern "på släp". Såg väldigt lustigt ut. Nu börjar hon få upp farten i gåstolen så man får vara med. Rätt som det är har hon susat iväg mot hallen och köket. Jättelycklig varje gång.

Jag hoppas också att vi får bli vaccinerade mot oinksjukan snart. Förut har jag sagt att jag inte ville ta vaccinet men har nu ändrat mig. Även om vi skulle få biverkningar så sägs de ju vara mindre än om man insjuknar av "den riktiga oinksjukan". För oavsett så måste ju någon ut med hunden, ta hand om katterna, hemmet, Lillan osv. Har vi då vaccinerat oss ökar ju chansen för att klara sig undan det värsta. Så intalar jag mig iaf. Det är olustigt med hela pandemin men inget man kan undvika med en bebis i familjen. Sen har vi ju släkt och vänner som är lite känsligare så för deras skull känns det också viktigt att vaccinera sig. Tur i oturen är väl ändå att Lillan inte börjat i förskolan än. Babycafé är vi på en gång i veckan om inget förhinder dyker upp men dit tar man inte sina bebisar om de visar tecken på eller är sjuka.

På kvällskvisten somnade jag till på soffan för att sen titta ut och se att marken är täckt av snö, mer kommer och tja... nu är vintern allt här. Vi får se vilken sorts träning det blir för Gurkan i morgon. Det är ju inte så lyckat att lägga spår i snö så det kanske blir något annat? Upplet med korv som belöning har ju visat sig vara kul tidigare.

Nu på måndag blir det återigen en sväng till sjukhuset. Ett rutiningrepp har jag blivit informerad om men jag beräknas ändå vara sjukskriven i en vecka efteråt. Jag hoppas att allt går enligt planerna för då kommer jag hem samma dag. Oavsett så åtgärdas ett problem som jag valt att ignorera i ett par års tid.

Natti folket!

En bild från badet i fredags. Lite suddig men jag var rädd för att tappa mobilen i plurret...

Lillan fick prova Majas "flytstol" (tack för lånet!!). Fiffig historia!

Fars dag inleddes lagom lugn. Framåt lunchtid åkte vi till älsklingens föräldrar som var glada över att sitta barnvakt lite. Jag och älsklingen for ut med Gurkan för att träna henne. Valnöten används men ibland är det bra att verkligen låta den arbeta!

Vi började med att jag lade ett spår med vinklar och en återgång, älsklingen vallade en uppletarruta och placerade ut föremål. Gurkan fick ta sig an rutan först. Frisbeen hittade hon utan problem. Den är lika gul som Homer Simpson och syntes ganska duktigt. Tyvärr tappade hon den för det var något annat som lockade och jag missade lite med berömmet. Istället hittade hon föremål no två. En av mina fluffiga (mycket) skitiga vantar. Stor fest och naturligtvis belönades hon med varmkorv när hon apporterade tillbaka vanten!

Skicka ut på nytt och hon är lite smålat i början. Ingen superfart ut utan hon ska loja runt lite innan det skramlar till däroppe i valnöten. Föremål no tre (vante två) hittades och apporterades tillbaka i flygande fläng! Dutti voffa!

Vi gjorde om det hela en gång till. Gurkan passade på att gräva lite i den lösa sanden som fanns på ett ställe. Tur att hon inte fick mer tid på sig för då hade det inte varit mycket till sandvall kvar...

Omgång två gick också bra!

Efter rutan tog vi en promenad där Gurkan fick sträcka ut ordentligt. På så vis fick spåret ligga minst en timma plus att vovven blev av med lite extra energi. För det har hon ju. Alltid!

Jag passade på att "gömma" mig lite titt som tätt. När älsklingen frågar "vart är mamma" så sätter Gurkan full fräs så kottar och barr ryker. Hon hittar mig oftast väldigt lätt och kutar runt runt runt i rena rottisruset!

Eftersom vi var ute båda två tränade vi lite inkallning också. Mot slutet var hon ordentligt trött. Inte samma snärt i språnget men nog kom hon allt så snabbt hon orkade. Springa uppför är ju ganska kämpigt!

Spåret gick bra men det märktes att Gurkan blivit trött. Hon missade en del vinklar och återgången krävde extra tid. Oavsett så hittade hon slutet där korvbiten låg. Det var en mycket nöjd Donna som kom med hem till svärföräldrarna där Lillan haft lajbans i några timmar.

Grädden på moset var när vår hund slukade en av middagens biffar. Den tuggades inte öht utan försvann bara rakt ner i munnen. Svärmor var halvvägs ner till golvet där hon tappade biffen när Gurkan redan var framme och svalde. Svärmors skrattade gott och sa:

-Jaja, alla ska ju äta något!

Firade Fars dag med massa god mat och trevligt sällskap!
Näe gott folk. Ögonen är tunga och jag behöver sova. Känner jag vår dotter rätt vaknar hon i morgon pigg som en lärka vid femsnåret. Då är inte jag pigg...

Natti folket!

Mamsens Grattiskort.

Det har varit mycket på sistone så jag har inte orkat blogga. Min mage har fått lite tuppjuck och (NEJ, är inte gravid ni spekulerande nyfikna där ute) det har tagit lite tid att reda ut. Nu vet vi iaf vad det är och förhoppningsvis ska det gå snabbt att åtgärda.

Lillan har börjat bli en morgonpigg liten tös nu vilket är trevligt men lite jobbigt då hon behagar vakna vid femtiden på morgonen (inställd på sommartid fortfarande). Hon pratar, ler, ålar och rullar runt i sängen så min sömn försvinner fort!

Nu börjar vår morgon mellan sex och åtta som senast. Fördelar iofs för då blir det frukost fortare vilket underlättar hennes matschema resten av dagen. Nu äter hon ordentligt med gröt och frukt-/bärpuré till frukost, lunchen/middagen har utökats betydligt så hon äter mer än två skedar av den. Känns som en seger varje gång hon gapar efter en sked till.

Imorgon tänkte jag prova babysmörgås för första gången. En sådan med lite bärpuré blir ju ett helt ok och mättande mellanmål.

Gurkans löp börjar närma sig. Plötsligt har hon både öron och ögon på mig när vi är ute. Söker mer kontakt och lyssnar bättre! Tyvärr brukar det inte vara så länge. När hon väl löper är hon i sitt eget lilla rosa sockervaddsland och lullar runt.

Jag och Lillan har fått förkylning som troligtvis hoppat över till älsklingen. Så nu sitter stackarn och snörvlar sig febrilt. Jag hoppas att det går över fort och att han inte blir sjuk(are) för man blir ju helt hängig av dessa höst- och vintersnuvor.

Snart är det nog dags för oss vanliga utan riskgruppsindelning att få oinkoinksprutan också. Jag har ju varit negativ till att ta den men ångrat mig efter att ha pratat med mer insatta kompisar och även sjukvårdspersonal. Sedan tycker jag att det är konstigt att spädbarn inte blir vaccinerade såvida de anses vara "friska" för de kan ju bli smittade också. Oavsett är det en otäck historia som jag inte vill se drabba någon så det gäller väl att sticka så många som möjligt...

Natti folket!