För åtta månader sen åkte jag in till sjukhuset med havandeskapsförgiftning. Vi trodde att jag skulle få lite medicin och sen få åka hem. Tji fick vi allihop. Fick bo kvar på sjukhuset tills Lillan var född. Det var jobbiga veckor men resultatet var ju så värt väntan.

Nu har Lillan blivit en väldigt morgonpigg (som ni redan vet!) liten madam som vaknar klockan fem på morgonen pigg som en lärka. När hon fått lite gröt brukar det gå att sova några timmar till. Tills hon vaknar igen då, lika glad igen! Verkligen en liten solstråle vi har blivit välsignade med.

Idag var jag ute med Gurkan och tränade lite lydnad. I vårt fall brukar lydnaden sällan följa strikta mönster, det är bara kul och mest kontaktövningar. Hellre en glad hund som vill jobba med mig än skalla mig galen på centimetrar och millimetrar. Spår är ju vår grej.

Sen fick hon lite oplanerad social kontakt, några pojkar sparkade boll och dividerade om vilken ras Gurkan var. Bland annat nämndes schäfer (haha... en långnäsa??!) och en av killarna frågade under tiden som han närmade sig oss. Jag svarade "rottweiler" och att det inte var ok att hälsa idag pga att vi tränade. Killen stannade inte i tid och Gurkan hälsade på honom men sen kom hon tillbaka på min inkallning!

När jag kom in med hunden hade Lillan varit igång mest hela tiden. Pratat (dadaa osv), försökt sjunga, suttit vid pappas dator och dessutom tränat i tufftufftåg. Under tiden som hon satt i gåstolen hade hon tagit med sig babysittern "på släp". Såg väldigt lustigt ut. Nu börjar hon få upp farten i gåstolen så man får vara med. Rätt som det är har hon susat iväg mot hallen och köket. Jättelycklig varje gång.

Jag hoppas också att vi får bli vaccinerade mot oinksjukan snart. Förut har jag sagt att jag inte ville ta vaccinet men har nu ändrat mig. Även om vi skulle få biverkningar så sägs de ju vara mindre än om man insjuknar av "den riktiga oinksjukan". För oavsett så måste ju någon ut med hunden, ta hand om katterna, hemmet, Lillan osv. Har vi då vaccinerat oss ökar ju chansen för att klara sig undan det värsta. Så intalar jag mig iaf. Det är olustigt med hela pandemin men inget man kan undvika med en bebis i familjen. Sen har vi ju släkt och vänner som är lite känsligare så för deras skull känns det också viktigt att vaccinera sig. Tur i oturen är väl ändå att Lillan inte börjat i förskolan än. Babycafé är vi på en gång i veckan om inget förhinder dyker upp men dit tar man inte sina bebisar om de visar tecken på eller är sjuka.

På kvällskvisten somnade jag till på soffan för att sen titta ut och se att marken är täckt av snö, mer kommer och tja... nu är vintern allt här. Vi får se vilken sorts träning det blir för Gurkan i morgon. Det är ju inte så lyckat att lägga spår i snö så det kanske blir något annat? Upplet med korv som belöning har ju visat sig vara kul tidigare.

Nu på måndag blir det återigen en sväng till sjukhuset. Ett rutiningrepp har jag blivit informerad om men jag beräknas ändå vara sjukskriven i en vecka efteråt. Jag hoppas att allt går enligt planerna för då kommer jag hem samma dag. Oavsett så åtgärdas ett problem som jag valt att ignorera i ett par års tid.

Natti folket!