Idag har jag lagt ett viltspår till Gurkan. Helst skulle det ju vara sexhundra meter långt och med fyra vinklar samt ett bloduppehåll. Jag fick med allt utom sträckan. Tyckte att det var långt när jag lagt spåret men hunden klarade det på tio minuter så jag ska skaffa mig en stegräknare!

I början ville jag lägga mig i vart hon skulle gå men insåg att mossan ser ju för sjåen likadan ut överallt så då fick Gurkan bestämma och jag hängde bara på. Mycket riktigt så hittade hon ju spåret (har ju satt ut snitslar) även om hon fick ringa in vissa sträckor. Jag hade tagit med redigt stora bitar falukorv att muta till mig klöven med. Det bytet gick ganska bra. Självklart fick hon bära klöven en bit för hon blir så stolt och rätt spårat ska ju premieras!

Det var småtufft på sina partier för med min vana trogen hittade jag ju sumpigare områden samt höga buskar som luktade väldigt kraftigt vid beröring. Nu minns jag inte namnet på den växten men de brukar finnas där blåbärsris växer.

Mitt upp i allt började mitt ena skosnöre lösas upp så jag höll en stilla bön om att inte tappa den ena av mina svindyra Graningekängor där i skogen... Det hade varit en syn, hoppandes och klättrandes efter hunden iförd en känga och enbart rosarandig grisstrumpa på den andra foten. Allt medans jag har fullt sjå att hålla reda på linan, snitslarna och vegetationen. *Aldrig tråkigt under ett spår*.

På väg från bilen och hem såg jag tre äckliga, vidriga fästingar på Gurkans huvud. De hemska odjuren har lyst med sin frånvaro men i skogen där vi gick bodde det många verkar det som.

På kvällen preparerade jag det rosa benet som visats i tidigare blogginlägg. Nu jäklar ska väl ändå hundrackarn äta upp det! Så jag tryckte ner en skiva bayonneskinka i knutarna så långt det gick. Skinka är ännu en favvo hos hunden. Ja, nog gick hon in med liv och lust för att separera benet från skinkan. Tills hon gav upp för att sedan hamna på rygg sovandes PÅ det som en huvudkudde. Får väl skänka benskrället till andra (mindre kinkiga) hundar...

För den som vill ha ett gott skratt:

Ara Abrahamian (stavning?) som simmar fjärilssim! Strongt gjort. Jag har aldrig lärt mig den simstilen. Fjärilar flyger, de simmar inte!

Natti folket!